JORDENS ALLA HÖRN OCH KANTER

Jag missade hållplatsen och åkte tillbaka upp i bergen, den här gången till en ny barrio. Jag hoppade av bussen när jag insåg att bussen inte tänkte vända tillbaka och där någonstans blev mina tillkortakommanden påminda. Nu hade det blivit mörkt och jag mindes vad Diego hade berättat och vad jag vet sedan innan. Här i dessa barrios bor de mest utsatta människorna som många inte har något kvar att förlora. Och här gäller det ju att vara smart, precis som i vilken stad eller land som helst, i vilken situation som helst. Men kanske framförallt för mig som inte talar spanska och därmed blir lite extra utsatt. Jag plockade ur mina AirPods och la plånboken innanför tröjan. Utifall att. Därefter gick jag med självsäkra steg åt det håll jag trodde var rätt, innan jag insåg att jag nog faktiskt behövde lite hjälp. Jag började fråga runt på den lill spanska jag kunde och gick fram och tillbaka eftersom alla pekade åt olika håll. Jag gick upp och ner för samma backe fyra gånger innan en ung man kom ut från barberaren med skynket runt axlarna. Jag försökte förklara att alla säger olika och ingen buss verkar gå till stan, varpå han följer med mig ner för backen ännu en gång och vill vänta på bussen med mig. Vi ringer Diego just när bussen kommer och Diego ger instruktioner till barberarkillen som i sin tur ger instruktioner till busschauffören att släppa av mig på rätt station och dessutom följa med mig till metron och säkerställa att jag kommer på rätt tåg. Omtänksamt men lite väl mycket för mig som tänkte att jag kunde winga det från en annan metrostation. Chauffören ville först inte låta mig gå, men när han förstod att jag tänkte gå i vilket fall följde han med mig över vägen och lämnade över mig till en säkerhetsvakt som visade mig till metron. Haha chauffören lämnade alltså bussen öppen med motorn igång för att eskortera mig över vägen eftersom han fått tydliga instruktioner av Diego att jag var för viktig för att lämna ensam i mörkret inne i stan. Jag kom på metron och hoppade av vid min station och började direkt leta efter supermarket och någonstans att köpa middag. Jag åt frukost vid 08 och nu var klockan 20.30, jag hade vandrat mellan 09-18.30 med några kex i magen och totalt endast en liter vatten på hela dagen. Helt slut, och till min förtret var ingen affär eller restaurang öppen vid den här tiden en söndag. Jag passerade en äldre man med en vagn som hade lite läsk och tortillachips- perfekt. Jag var hemma strax efter 21 och var helt förstörd. Jag somnade ganska direkt och hela natten svettades och frös jag om vartannat, febern hade stigit och det var länge sedan jag mått såhär dåligt. MEN VILKEN DAG! Jag är överlycklig att jag träffade Diego och Michael som ledde till en helt fantastisk vandring i en miljö helt utan andra turister, wow wow wow. Ibland måste jag nypa mig i armen för att påminna mig om att jag faktiskt lever. Vilken resa detta är! 

Detta spel är den colombianska varianten av Fia med knuff. När de inte har råd att köpa det färdiga spelet blir de innovativa och målar en egen spelplan. Dessa kan de sedan antingen använda i området för att spela själva eller ta till stan och sälja till turister.