Jag förlängde boendet i Cartagena en natt med planen att ta mig till San Basilio - den afrikanska byn - men jag vaknade upp och mådde sämre än dagen innan. Så jag förlängde ytterligare en natt och köpte även en biljett för nattbuss som skulle ta mig cirka 13 timmar söderut till Medellin - staden där Pablo Escobar höll till med medellinkartellen. Jag kom dock algoritm till San Basilio, istället handlade jag medicin för 800kr och var sängliggandes ytterligare ett dygn. Jag frågade receptionen var busstationen låg och fick till svar att det skulle ta 20 minuter med taxi. Toppen. Jag behöver vara på plats 18.00 för att få mitt boardingpass och bussen lämnade 18.30. Så 17.15 beställde jag en uber som visade att resan skulle ta 67 minuter, helvete, vad hände med 20 minuter??? Nu var stressen påtaglig för det är tydligen känt att bussarna går enligt tidtabell här i Sydamerika. Pling sa det så fick jag ett meddelande från chauffören som sa att han inte fick köra in i gamla stan och därför behöver jag gå fem minuter för att komma utanför muren. Dubbelt helvete. Ja ja, det är ju bara att slänga på ryggan och börja löpa, med feber och leder som tar död på mig. Jag satte mig i bilen 17.33 och sa åt chauffören att vi hade bråttom, erbjöd mig att själv köra men det var tydligen inte nödvändigt, han skulle göra sitt bästa men trafiken är tung och köerna långa… jag konstaterar att jag lär missa bussen och spenderade hela resan åt att svära och fundera vad jag skulle göra istället. Snabbspolning till 17.28; jag hoppar ur bilen, river tag i väskorna och springer tvärs över stationen fram till disken där jag lämnar över passet och telefonen. Hon pillar på datorn och säger att det är fel bolag, bussen kommer köras av ett annat bolag vars kontor ligger hundra meter bort. Jaha, tack då. Ännu en gång river jag tag i väskorna, stoppar både telefonen och passet i munnen och löper vidare. Kontoret hade självklart stängt, men chauffören frågar vars jag ska varpå han säger "eres muy hermosa" (du är väldigt vacker) och öppnar kontoret för att skriva ut mitt boardingpass. bredvid mig står en snubbe i min ålder som också vill ha en biljett, men han får till svar att incheckningen stängde 18.00 och nästa avgång är imorgon bitti. Haha stackarn. Chauffören tar min väska och visar mig på bussen, därefter filmas alla passagerare och sedan lämnar vi stationen.
Att alla passagerare filmas är en säkerthetsåtgärd som numera gäller i hela Sydamerika. Man måste visa pass eller annan id-handling för att få köpa biljett och sedan visa den igen när man stiger på, därefter är det viktigt att man sitter på sin tilldelade plats för att videofilm ska kunna länkas till rätt person. Det har varit vanligt att folk stiger på bussen som resenärer för att senare råna passagerare och chaufför, så att ha passagerares identitet och video är en säkerhetsåtgärd om det sker och för polisens skull.
Hur som helst, bussen var i vanlig ordning svinkall, det var frost på rutorna vid ett tillfälle. Jag pälsade på mig det jag hade men jag har ju ingen filt, mössa eller sockor i dagsläget. Note to myself: om jag ska fortsätta resa med buss behöver jag köpa en ordentlig filt. Vi körde genom bergen och anlände i Medellin runt 09 imorse, skapligt trött och genomfrusen. Jag tog en taxi till boendet där jag träffade ett äldre par från NZ som jobbar några månader och reser resten av tiden de senaste fem åren. Hon anlände igår imorse från NZ och var snurrig av tidsskillnaden och han hade också varit vaken i nästan 36 timmar på grund av strul i Panama. Stackarna. Hur som helst, vid 14-tiden konstaterade jag att jag behövde äta något och cecka in området jag bor i. Jag hamnade på ett vegetariskt avokado-café och JISSES I MIN LÅDA vilken wrap jag åt. Hands down det godaste jag ätit det här året. Jag lär troligtvis äta samma sak idag, efter att jag åkt tunnelbana hela dagen.
Det syns inte jättebra på bilden, MEN fyra män står med en stor sil och silar jord/sand till marken som sedan plattas till och blir väg.
Hjärtat slår lite extra för de delar av världen som inte är överdrivet turistade, utvecklade eller västerländska i utvecklingsmått mätta. Jag har en master inom mänskliga rättigheter och självklart brinner jag lite extra för att med hjälp av bloggen sprida kunskap om den historia vi annars inte hör så mycket om i västvärlden. Innan jag lägger livet på hyllan är målet att täcka jordens alla hörn och kanter.
