JORDENS ALLA HÖRN OCH KANTER

21 juli är Colombias Independence day, vilket jag var tvungen att checka in förstås. Diego bjöd med mig på en avslappnad dag tillsammans med honom och Michael, och det lät ju toppen. Fredag morgon 10.00 möttes vi upp vid Parque Periodista, eller Journalism park som den kallas i folkmun. Det är den minsta parken i hela Medellín på cirka 20 kvadratmeter. Vad som utmärker parken är ett monument eller en installation av barn i parken. Historien bakom installationen krossar hjärtat så håll i hatten. Längs med ana sidan av parken brukade Escobars bilar och vakter vara parkerade, och en dag öppnade en paramilitary grupp eld mot bilarna för att de trodde Escobar var någonstans i någon av bilarna. Paramilitära grupper för er som har dålig koll är alltså en grupp soldater som är utbildade och tränade som militär, men som inte verkar under regeringens kommando. I Colombia stod denna grupp i konflikt med Escobar och Medellíns bestämmandeorgan eftersom de var köpta av Escobar. Tillbaka till storyn… 

Escobar var inte i parken vid det här tillfället, men hans folk besvarade självklart elden och situationen eskalerade i en våldsam skottlossning. Situationen slutade med att fem av barnen i parken sköts till döds och 2002 restes detta monument för att hedra och påminna staden om denna händelse. Parque Periodista är en av två parker som visar Colombias våldsamma historia och är därmed utmärkande då landets våldsamma historia gärna slätas över. Idag är parken en friplats för människor att relaxa, det är tillåtet att bruka droger just i den här parken efter arbetsdagen, så framåt sen eftermiddag/kväll är parken full med människor som röker gräs, brukar kokain och dricker alkohol. Jag har endast två foton från parken och endast två av barnen är fångade på bild, detta eftersom mycket av droghandeln sker i parken och det är extremt riskfyllt att fota eftersom man aldrig vet vem som fångas på bild. Jag smygfotade två av barnen uppifrån men resterande lyckades jag inte fota då det redan vid 10 på morgonen var folk i parken, varav flera tydligt befann sig där på uppdrag för att sälja gräs och kokain. 

Vi gick vidare och passerade flera andra parker varav en var Parque Boston. I parken står en staty av José Maria cordoba som är en gammal officer och som även gett namn till den internationella flygplatsen utanför Medellín. Statyn har röda fläckar som kommer från röd färg som slängdes under en demonstration för 2 år sedan. De slängde färg och slet i statyn för att visa missnöje med militären och hur de arbetade. Denna park är för äldre, familjer och är en park där det inte är tillåtet att bruka droger. Huruvida något är tillåtet eller inte har egentligen inte med formell lagstiftning att göra utan är ett resultat av tysta överenskommelser mellan myndigheter, karteller/gäng och civila medmänniskor. Ett annat exempel är var och hur man kan förvänta sig bli rånad eller känna sig säker, i områden där man i regel köper gräs och kokain är risken för att bli rånad väldigt låg - eftersom handlade kunder innebär vinst för de som styr i området. Och om turister blir rånade innebär det att vi inte längre går till det specifika området vilket leder till minskad försäljning och därmed förlust. Alltså är det dåligt för business och därmed inte accepterat. 

Vi gick vidare och kom fram till en hög staty i silver som liknade ett träd. Hör och häpna, statyn heter Tree of life och är ett monument för att hylla livet. Statyn är gjord av knivar, totalt 27398 knivblad. Åren 2005 till 2008 var en peak av våld med knivar och vapen på stadens gator bland framförallt unga. Varför just knivar tänker ni? … jo, våld med skjutvapen ger igen sig höga smällar som lockar till sig uppmärksamhet. Men kniven är ett tyst vapen som inte märks på samma sätt, in fact, många gånger räcker det med ett eller några hugg i förbifarten för att ha ihjäl en människa - så länge huggen sker på ’rätt ställe’. 2008 placerade staten ut lådor runt om i Medellín och sa att innan detta datum kan ni lämna era knivar utan påföljder. Inga knivar kontrolleras mot tidigare ouppklarade mord/incidenter, inga frågor ställs och inga personer kontrolleras. Efter det bestämda datumet samlades lådorna in och då det var så fruktansvärt många knivar visste de inte vad de skulle göra med dem. Så småningom placerades lådorna i stadshuset och studenter från universitetet med inrikting konst fick tillgång och i uppgift att göra något med materialet. Studenterna beslutade att använda materialet som tar så många liv, till att skapa något som symboliserar livet i sig - en hyllning till livet. Resultatet? Ett träd av mödrar och kvinnor som symboliserar det vackra och även bokstavligt talat det som ger liv - kvinnan. 

Någon timme senare var vi tillbaka vid Parque Pariodista och käkade lunch på ett litet hak på andra sidan gatan. Därefter tog vi en taxi upp i bergen till en barrio som några veckor tidigare målats i olika färger. Fenomenet med street art och färgglada hus startade i Comuna 13 på andra sidan staden som idag är en extremt stor turistattraktion. Ni känner ju mig, jag undviker i den mån det går sådana turistjippon och var mycket glad att som mer eller mindre ensam turist kolla in den här nya barrion som är under pågående utveckling. Vi slog oss ner och tog några öl tillsammans med några locals innan jag och Michael gjorde kväll och åkte tillbaka hemåt. Morgonen efter lämnade jag Medellín och Colombia för nästa destination - Peru.