JORDENS ALLA HÖRN OCH KANTER

Jag, Max och den tredje snubben från Nederländerna, Paul, plockades upp tidig morgon för en tour till cañon de los perdidos - the lost canyon. Denna canyon är placerad i Ocucaje desert några timmars bilresa från Ica. Ocucaje desert är den äldsta öknen i Peru (enligt sägnen åtminstone) och är en mineralöknen istället för sand. Här finns det flera olika mineraler men främst järn som ger öknen en rödaktig färg. Här har man hittat mängder av fossiler från olika djur och det som talar för öknens ålder är fossiler från basilosaurus (dinosaurie). Ica river rinner genom öknen och även genom cañon de los perdidos. Ica river är 220km lång och rinner från höglandet ut i havet, men är för det mesta torr på grund av den låga mängden nederbörd i Peru som snittar 3mm/år. Öknen var en gång i tiden under ytan och således en del av havet, innan havet drog sig tillbaka och torrlade öknen, det var även så denna canyon bildades och så även de linjer som syns längs med väggarna.

Cañon de los perdidos betyder den försvunna canyon och fick sitt namn efter en grupp utforskare som försvann i öknen när de letade efter canyon 2011. Det finns inga vägar som leder till den här platsen utan det gäller att ha koll på var man ska svänga för att korsa öknen, så att en grupp utforskare kom vilse är inte svårt att förstå. Lite hard facts om cañon de los perdidos: den är 180 meter djup och 4km lång, det är den enda öken-canyon i landet och har mängder av fossiler i väggarna. Peru government beslutade att inte släppa fram arkeologer och således spärra av området utan istället låta det bli en turistattraktion öppen för allmänheten.

Förutom att se canyon från ovan fick vi möjligheten att klättra ner och gå längs marken i några kilometer. Det var delvis lätt passage och på andra ställen var det en utmaning att bokstavligen klättra upp längs väggarna för att ta sig fram. Jag stannade på ett ställe ungefär 15 meter upp i luften när jag insåg att det knappt fanns något att hålla sig i och ingenstans att sätta fötterna, mina skor är aningen hala undertill och det vore så trist att ramla ner och slå sig ordentligt. Men det var riktigt häftigt att se skallben från dinosaurier och framförallt än en gång påminnas av hur otroligt liten man är som en människa i naturen. Vilka otroliga krafter naturen besitter och vilka fenomen som skapas när naturen får verka ostört!

Väl tillbaka i Ica gick jag och Max en sväng i centrum, käkade sen lunch innan reseledare Johansson tog täten. Jag har ju en förkärlek för otippade destinationer och attraktioner, så redan på väg till Ica hittade jag en attraktion precis i utkanten av staden. Det var cirka fem kilometer att gå enkel väg, men det var ju inga bekymmer. Solen sken och det var hyfsat varmt. Nu undrar ni ju vad det var för superattraktion jag hittat som är värd att gå en mil för att se. Jo, det är en Palm som tros vara 1000 år gammal och det som är fascinerande med palmen är att den inte växer på höjden utan längs med marken ut i totalt sju olika armar. Palmen kallas Palmera de 7 cabezas - palmen med sju huvuden. Vi såg palmen från de vinklar som var möjliga, och nog för att det var en otippat sevärdhet men ack så fascinerande. Vi gick de fem kilometerna tillbaka i solnedgång som övergick i mörker, käkade middag och sedan vinkade jag av Max på busstationen. Dagen därpå sken solen redan tidig morgon så jag passade på att lapa lite sol innan jag knatade iväg till affären och köpte en filt och en mössa, eftersom bussarna är kalla låg jag denna gång i framkant - jag tänkte definitivt inte frysa den här gången. Sista timmen snackade jag med grabbarna i receptionen om allt mellan himmel och jord, vilka oerhört gulliga män som driver detta hostel. Det är verkligen en av anledningarna till varför jag alltid försöker välja små familjära hostel, man blir inte anonym i sammanhanget och de absolut flesta som arbetar på dessa små hostel gör allt för att hjälpa till, tipsa och välkomna gästerna. Bussen lämnade Ica vid 18-tiden, och framför mig hade jag drygt 18 timmars resa att se fram emot. Lyckosam som jag är fick jag en påse med snacks från säkerhetsvakten på busstationen med vatten, juice, kex, müslibars och lite fler kex - wow. Jag vaknade några gånger under natten skräckslagen över hur bussen kastades fram och tillbaka, vi åkte ju över Anderna och chauffören körde inte långsamt i de skarpa kurvorna. Dessutom satt jag på ovanvåningen i dubbeldäckaren, men men det gick ju bra, jag kom fram utan skador. Destinationen? Cusco.