JORDENS ALLA HÖRN OCH KANTER

Jag landar på flygplatsen i Dakar, ska stämpla passet när jag inser att personalen inte pratar engelska. Ursäkta språket, men på en jävla flygplats, är det här ett skämt? Svar nej. Jag tar mig fram med min knaggliga franska (det vill säga ja/nej). Möter en säkerhetsvakt som faktiskt pratade engelska. Han påpekade mitt vackra namn och bjöd ut mig. Proffesionellt osv. Jag vet. Tackade vänligt nej och gick vidare. Nu ångrar jag mig, han är förmodligen den enda människan i Dakar som faktiskt pratar något annat än franska. 

Jag lyckades fixa ett lokalt simkort och köpte internet. Tur var det, för här kopplas jag inte på något wifi. Och personalen (på ett hostel för backpackers) pratar inte heller engelska. Hör och häpna va. Hur som helst, jag gick vidare och fångades snabbt upp av en taxichafför som ville köra mig för 10 000 såna här pengar, vilket är ungefär 140kr (distansen var enligt gps 2 kilometer). Aldrig lyckas jag förmedla, och får ner det till 4000. Skitsamma, jag måste bara härifrån. Hoppar in och idioten fortsätter prata franska med mig- "no france, english". 

Han stannar vid ett väldigt skumt ställe och ber mig hoppa ut- "no, quicksilver shop". No säger han, och ber om min telefon och pengar. "No no no". Han försöker då rycka alla mina grejer ur handen på mig. Vad gör jag? Jo stressad som jag redan är får jag nästan panik. Vad gör jag?! Jag har inte en aning om var jag är, eller hur jag ska ta mig fram utan franska. Men ut ur bilen måste jag. Grabbar tar i min 14.7 kilo tunga ryggsäck, kränger den över sätet och springer. Hittar en vakt till ett annat hotell som fixar en taxi, som den här gången tog mig till rätt ställe. 

Så, som ett litet barn har jag legat och gråtit, gråtit för mamma i telefon och gråtit lite mer. Just nu vet jag inte om jag är tuff nog för att resa helt ensam, i länder där jag inte kan språket eller områdena jag befinner mig i. Kanske avslutar även jag resan mycket tidigare än planerat. Vem vet.. 

Utsikten från rummet + poolen på bilderna förresten!