JORDENS ALLA HÖRN OCH KANTER

- En resa som börjat med pass, pengar och piljett

NY DAG NYTT LAND

Kategori: GHANA

Just nu sitter jag på flygplatsen i Johannesburg och väntar på boarding för sista sträckan till Windhoek. Det var enormt ledsamt att säga hejdå till alla vänner, nära och kära även om vi sa på återseende. En kompis kompis plockade upp mig på motorcykel för att slippa fastna i trafiken i en taxi, motorcykel är så himla smidigt eftersom de kommer emellan trafiken överallt. Mindre smidigt är säkerhetstänket, och jag inser ju själv hur galet det är att jag sätter mig baktill. 

Picture this: en moped/lätt motorcykel av äldre model, jag med ryggsäck på 15 kilo baktill som hänger utanför sätet och motorcykeln. Föraren bär en gammal fleecetröja och jag har cykelbyxor och t-shirt, föraren bär hjälm pga lagkrav, men har ingen hjälm till mig - eftersom det inte är lagkrav och hjälmen fyller ingen funktion rent säkerhetsmässigt…. Vi kryssar oss fram genom trafiken och taskiga vägar, ligger på där vi kan och når flygplatsen på 15 min. Jag  skulle gissa att vi snittade en hastighet på 100km/h, cirka 80mph, HELT GALET att sitta baktill utan hjälp och inga kläder. Jag tänkte säkert fem gånger att detta skulle bli min död, speciellt när vi nästan prejades av vägen och körde ner i en grop. 

Men men, nog om det. Ni anar inte hur min kväll började väl framme på flygplatsen…. Jag har så många gånger räknat mina dagar här i Ghana, och i slutändan kom jag fram till att visumet är giltigt 90 dagar från utfärdandet. Igår var dag 85 för mig, gott om marginal med andra ord. Så tänk er chocken när polisen tar mig åt sidan och frågar varför jag stannat i landet längre än jag har rätt till. Yes, det visade sig att man alltid bara får 60 dagar oavsett vad visumet säger, 60 dagar är max… oh shit. Behöver jag ringa min ambassad frågar jag, lagomt stressad. Polisen tillkallar kollegor som tar med mig bak till immigration office. Väl inne på kontoret slår jag mig ned och blir förhörd om vad jag gjort i Ghana, varför jag stannat tretton dagar för länge utan att förnya visumet etc etc. Hela tiden tänker jag att fan, här kanske jag faktiskt måste betala eftersom det är jag som klantat till det. Surt, men sant. 

Och mycket riktigt, en stund senare säger de att jag inte behöver ringa ambassaden utan kan betala avgiften och få en ny stämpel. Sure, how much? 1000 cedis. Oh really? No that’s too much. Jag sa Boss, jag kan ge dig 300 ok? Varpå han svarar att han vill ta ut mig på en dejt. Wow, detta är min chans tänker jag, och svarar "i give you 100 and a date next week?" … wow han blev såld och tackade ja där och då. Trots att han hade mitt pass och boardingkort i handen slog det honom aldrig att jag inte är kvar i landet nästa vecka..? Jag klagar inte, jag tog snällt fram 100 cedis och gav honom mitt Ghana nummer. Han stämplade passet och eskorterade mig till säkerhetskontrollen. Tack tack. 


(null)

(null)

Eftersom jag var allergisk och inte kunde äta maten de lagade för några dagar sedan lagade de ny mat igår till mig. Burrito med grönsaker, mycket gott. Jag fick även träffa the big boss, mellanchefen och den vanliga personalen när jag blev inbjuden till gårdagens middag. Så fint när de gör det speciellt för en, vilka relationer man hinner skapa på så kort (men intensiv) tid.

(null)