JORDENS ALLA HÖRN OCH KANTER

Jättegod mat, en liten restaurang vid stranden med fantastiskt god firre. Under middagen fick jag och Manish äran (ära och äran, hemskt egentligen) att krypa under skinnet på Mohammed. Han är som sagt från Sierra Leone, och bor i utkanten av Freetown. När han var elva år blev han tagen av militären, vilka han var tvungen att fly ifrån för att överleva. Han berättade hela historien om hur han klev ur sina flipflop och letade sig in i bushen, medan militären öppnade eld.

Att fly för sitt liv har han gjort många gånger, han vet precis hur han ska gå tillväga för att vilseleda militären och därmed överleva. Förutom den gången han flydde men sprang rakt in i en annan trupp. Den gången skulle han skjutas, eftersom han försökt fly från dem. Som en skänk från ovan fick han hjälp av cheriffen i byn, som viftade med den magiska staven. Därefter fick han i vilket fall springa för sitt liv, eftersom de ville straffa honom för att han rymde, varesig cheriffen samtycker eller inte. Mohmmed visste. Så Mohammed droppade skorna och skjortan (som kunde fastna i någon gren och lämna spår) och sprang, så fort benen bar. 

Båda gångerna nämnda ovan, tillbringade han natten i bushen. "Tänk er värmen, fukten, paniken, smärtan från gevärslag och grenar. Addera det med hungern och törsten, och kom ihåg att jag första gången var sex år. Jag kunde inte hitta hem, eftersom jag hade sprungit utan att lokalisera mig. När jag väl hittade hem åt jag två pannor med ris och sov i nästan tre dygn." Kan ni tänka er?!

Jag och Manish satt knäpptysta och bara stirrade på Mohammed i säkert en timme, medan han berättade vidare. Sådana här hemskheter är så långt bortom vår verklighet att det till och med är svårt att empatisera. Det är förjävligt att barn ska behöva gå igenom sådana här händelser, speciellt så unga. Mohammed var inte mer än sex år första gången han flydde för sitt liv. Jag menar, det är hemskt oavsett ålder, att folk blir tvångsrekryterade. Men ett barn av alla, ett litet barn ska vara ett litet barn. Inte bära uniform och ett vapen som väger mer än barnet själv. Det var hemskt att höra, men samtidigt så ärorikt att få komma någon så nära. Att faktiskt få höra om sådant vi endast läser om, att ha det så nära. Men ändå så långt bort.