JORDENS ALLA HÖRN OCH KANTER

- En resa som börjat med pass, pengar och piljett

OCH DÄR HÄNGDE JAG, SOM EN CLIFFHANGER

Kategori: GHANA

VI LEVER! 


Det här blir ett långt inlägg utan bilder, internet är för dåligt för att ladda upp något. Men HERREGUD vad vi har varit med om... 

I fredags morse hoppade vi på en trotro till Ho, och bytte till nästa som tog oss till Hohoe, och därifrån tog vi en taxi till Wli. Vägarna är kassa som satan, så vi guppade fram i nästan 8 timmar. På en lökig minibuss. Väl där uppe möttes vi av ett aningen primitivt boende, en säng och en kran som visade sig vara duschen. Men ägaren var hur gullig som helst, så det var en trevlig helg! Vi beställde mat (pasta med köttfärssås och lite ris), och fick vänta två timmar. Vi funderade över om han gick och slaktade djuren eller plockade riset... 

Uppe med tuppen lördag morgon, taggade till tusen för att se vattenfallen. Bokade den långa turen (cirka 6 timmars vandring) för att se både det övre och nedre fallet, fick varsin gå-pinne och en guide. Off we go. Några minuter in på turen börjar guiden tjata om dricks, "eftersom han inte får någon lön", och även om sin organisation han vill att vi skickar papper om till Sverige osv. "Jaja, bara gå. Vi är här för att vandra". Några minuter senare möts vi av höga buskage och trång vegetation. Kul. Jag frågade guiden om det skulle vara såhär hela vägen, för i sådana fall skulle jag vända redan nu. "No", nej ok vad bra. Då går vi. Ut på tur, aldrig sur. 

Det går uppför. Uppför. Uppför. Ännu mera uppför. Vi vandrar rakt upp på berget, bland ännu högre gräs och trängre buskage. Plötsligt är guiden borta. Japp. Han knatade på och brydde sig inte om oss, vi tappade bort honom tre gånger och fick ansluta till en annan grupp. Redan där började jag bli skapligt irriterad på honom, och dessutom kunde han verkligen inte hålla tyst. 

Upp för berget, jag bygger upp paniken inombords, som övergår i en panikattack när vi når en sten. Äntligen kan jag se var jag sätter fötterna. "Laura, let me take your bag". 1. Vem fan är Laura?! 2. Det är inte väskan som är problemet. 

Han frågade vad jag hette säkert sju gånger, men kallade mig ändå för Laura. Sämsta guiden jag någonsin mött. Vi gick vidare. Ännu mera uppåt. Vi vet inte riktigt hur högt upp vi var, men det var riktigt högt. Sedan gick vi runt berget, upp på en annan topp och sedan en tredje, innan vi började åla oss ned för toppen mot det övre vattenfallet. Det i sig var en utmaning, inga stigar eller trappsteg, vi gled ned längs rötter och bergsvägg. Med endast en pinne och varandra till hjälp, eftersom guiden aldrig var i närheten. Väl framme vid fallet var jag ganska mållös. Visst det var fint och allt det där, men har jag verkligen vandrat i tre timmar och fått tre panikattacker, för det här? Helt jävla värdelöst. 

Off we go. Upp för stupet igen för att sedan svänga höger och ta oss ned till det nedre fallet. Och ungefär där börjar regnet ösa ned. "Hurry up, we have to go home before the rain". Vänta va? Är det bara jag som redan är pissblöt? Och framförallt, är det bara jag som ser att vi ska åla oss ned för avstickare, med ett stup rakt ned till höger om oss? Sa han verkligen att vi ska skynda oss? Linda? Är du där? Lever du? 

Linda konstaterar, livrädd, att hon höll på att sätta foten i ingenting, eftersom vi inte ser marken under oss. Det kunde gått illa. Jag hjälper henne genom att visa med pinner var jag precis gått och att där är det smalt som en fot, båda fötterna får inte plats bredvid varandra. Guiden är borta sedan länge, vi har guidat oss själva senaste timmarna. Och där. Då möts vi av en hög höjd vi måste ned för, och där lär även jag med långa ben hoppa. Shit. Jag hoppar och känner hur marken släpper under mig. Jag glider iväg, ned en bit. Men får fäste. Säger något i stil med "jävla helvete" och känner hur marken släpper igen. 

Jag lyckas få tag i en rot med händerna, men känner hur benet dinglar i luften. Det finns inget att få fäste av. Linda ser allt detta, hon har fortfarande inte hoppat ned för avstickaren, helt förstenad. Allt hon tänker på är hur hon ska berätta detta för päronen. 

"WHERE THE FUCK ARE YOU. YOU ARE THE WORST FUCKING GUIDE EVER. YOU SUCK" ryter jag plötsligt när guiden kommer springande tillbaka för att hjälpa mig. Han tittar storögt på mig och drar upp mig till säkerheten. Nåväl, upp på fast mark i alla fall. Jag ger honom en utskällning som heter duga. Men tänk er, han har varit värdelös i mer än fem timmar, och när jag väl höll på att dö var han inte där. 

"det är inte mitt fel att det är halt" säger han till sin ursäkt. Och ungefär där ryter jag till igen. "Det är inte det jag säger heller, men du borde vara här och visa var fan jag ska sätta fotjäveln"... 

Vi tar oss efter många om och men ned för berget, och landar vid det nedre fallet. Där säger guiden "jaha, jag kan ta min dricks nu". Vänta va? Ursäkta? Du driver med oss va? Vi talar i lugn ton om för honom att vi inte är nöjda, så någon dricks blir det inte här. Icke sa nicke. En lång argumentation senare ger han upp och går. Skitförbannad. Vi ansluter (ännu en gång) till en annan grupp och går tillbaka till byn, och sedan hem. Händelserik dag, måste jag säga. 

KOMMENTARER:

  • Lena säger:
    2017-10-09 | 19:07:54

    Låter förskräckligt. Tur att ni överlevde. Förstår att du var arg och svor så här många gånger 😘😘😝. Synd att det inte var några bilder. Nu får lägga upp dem när det är bättre wi-fi.

    Svar: Det var HEMSKT. Har köpt ett lokalt sinkort nu, så bilderna finns uppe! 😚
    Frida Johansson

Kommentera inlägget här: