Imorse var vi uppe med tuppen, åt lite frulle och satte oss för ett planeringsmöte. Det visar sig att Sierra Leone är snordyrt att bo i, och visumet kostar en del det också. Så efter att ha diskuterat vilka länder vi verkligen vill se, vad de olika har
att erbjuda och så vidare, klubbade vi för att skippa Sierra Leone. Istället åker vi direkt till något annat land, förmodligen Gambia.
Runt lunchtid plockade Nelson (en annan kompis till Akke) upp oss för lunch - local stuff. Spännande tänkte vi och lusläste menyn. Efter många invecklade förklaringar senare får Nelson beställa åt oss. Han är ju ändå experten. Hungriga som vargar får
vi till sist in maten, yummi. Vi tittar på tallrikarna, tittar på varandra och sedan bryter Linda ut i skratt. Framför oss ligger en sörja gjord på bönor, lite kyckling täckt av rödlök och till råge på allt... Trumvirvel... Massa stekta bananer. För
er som inte känner mig, jag HATAR banan. Det är det vidrigaste jag vet. På den nivån att jag får kvälvningar när någon skalar en banan i min närhet. Dessutom kräks jag av bönor, en gammal grej från när vi i lågstadiet odlade bönor som luktade något
fruktansvärt. Dessutom är det en möjlig, äcklig konsistens. Japp. Så, vad gör jag? Bara ät Frida. Tugga ordentligt och skölj rikligt med vatten.
Det gick inte. Det var hemskt. Bland det värsta jag någonsin ätit faktiskt, synd nog. Till råge på detta är det någon typ av chili som jag får en reaktion av, det stack i halsen, på tungan och kliade nå fruktansvärt runt munnen och hela vägen ned på bröstkorgen.
Jag förklarar för Nelson att det måste vara bönorna, "so yeah I just skip them", "ok but there's no chili in bananas, you can eat them". Ungefär där brast det för Linda. Vi har skrattat åt den hör situationen hela eftermiddagen nu.
Hur som helst, vi gick därifrån och åkte vidare på en rundtur. Passerade presidentens arbetsplats och några andra ställen runt omkring. Till sist hamnade vi hos en kille som äger ett skivbolag, en tidning och lite annat smått och gott, satt med under
ett möte och gick sedan hem till oss. Händelserik dag med andra ord, vi har tur som träffat Akke, Jilly och Nelson som tar med oss på rundturer och allt sånt där.
Hjärtat slår lite extra för de delar av världen som inte är överdrivet turistade, utvecklade eller västerländska i utvecklingsmått mätta. Jag har en master inom mänskliga rättigheter och självklart brinner jag lite extra för att med hjälp av bloggen sprida kunskap om den historia vi annars inte hör så mycket om i västvärlden. Innan jag lägger livet på hyllan är målet att täcka jordens alla hörn och kanter.