JORDENS ALLA HÖRN OCH KANTER

Igår kl 06:30 ringde klockan. Det var dags att laga gröt för att ha något ordentligt i magen. Idag skulle vi nämligen forsränna på Zambezi. Zambezi är nämligen, enligt många, världens bästa plats för det ändamålet. En minibuss kom och hämtade oss kl 07:45 (han var en kvart tidig, både jag och Frida nöp oss i armen) och tillsammans med fyra danskor och en svenska åkte vi till ett hotel där organisatörerna höll till. Där väntade ytterligare ca 30 personer som också skulle forsränna. Guiderna berättade om alla säkerhetsåtgärder och hur viktigt det var att inte få panik om du ramlade av båten, höll på att drunka eller blev uppslukad av ett virvelvindshål etc. Jag kan tänka mig att det var ungefär såhär soldaterna under D-dagen kände sig; förberedda inför olika sätt att dö på. 

Nåväl, vi satte oss alla i en minibuss och körde ner mot floden. Den låg ungefär 30-40 minuter bort. Jag gissar dock på att sträckan var högst 5 km lång, majoriteten av tiden spenderades nämligen på en väg med så många hål och gropar att den mer såg ut som en motorcrossbana. Vi snirklade oss fram genom den afrikanska landsbygden i ca 20 km/h. Längs vägen var det fullt med små trähyddor och barfota ungar som vinkade mot bussen. 

Väl framme fick vi klättra nerför ett stup innan vi till sist nådde floden. Vi satte oss i gummibåten, fick en snabb genomgång och sen var vi på väg. Ganska snart kände vi att vi var i naturens våld. Starka strömmar slet tag i oss samtidigt som enorma vågor kastade runt oss som om vi inte vägde mer än en fjäder. Turen längs floden bestod av 15 s.k "rapids", vissa nummer hade dessutom både A, B och C. Det var under dessa rapids som de starka strömmarna och enorma vågorna höll hus. Däremellan var det lugnt vatten och en fridfull paddling. Olika rapids hade olika svårighetsgrader, 1-5. På de som var nivå 5 var det bara att hålla fast sig hårt och hoppas på att båten inte skulle välta, vilket den dock gjorde ett par gånger. Då var det bara att hålla fast hårt i båtens rep och tillsammans vända på den igen. På frågan "Har någon någonsin dött här" svarade guiden att "det får ni fråga efteråt". Det visade sig efteråt att det hände ibland, men inte jätteofta. Han gjorde nog rätt som höll inne på det svaret tills vi var i land.

Hur som haver, upplevelsen i sin helhet var extremt rolig. Det var intensivt och adrenalinpumpen jobbade på högvarv. Jag kan bara tala för mig själv dock. Jag vet att Frida stundtals tyckte det var obehagligt med de plötsliga kallduscharna och stora vågorna som slängde en överbord. Oavsett vad så är vi båda väldigt stolta och glada över att kunna kryssa av "Forsränning på Zambezi" från vår lista. 

Därefter kördes vi tillbaks till hotellet där vi fick lite mat samtidigt som vi kollade på bilder och filmer från dagen. Vi satte oss ner och inväntade nästa aktivitet: ytterligare en Sunset Cruise. Vi hade nämligen köpt oss en kombo som innehöll forsränning och sunset cruise. Den här gången valde vi dock något som var mer av en partycruise, men det var trevligt det också. Fri alkohol, braii och lite snacks ingick. Vi hade som mål att konsumera en mängd alkohol som gjorde att vi skulle gå plus minus noll på den här turen, rent prismässigt. Vi kämpade tappert men vi lyckades inte på grund av, ehm, tidsbrist.. Längs vägen fick vi dock se både flodhästar, krokodiler och ännu en enastående solnedgång så det var absolut värt pengarna. 

Därefter försökte vi föra en konversation med danskorna men vi gav snart upp och konstaterade att dom hade nog druckit för mycket för det enda som kom ur deras mun var typ "brööe" "luuueöööäää" och "kruue". Svenskan fick agera tolk men hon var från Lomma så Frida hade svårt att förstå även henne. Vi kom tillbaks till hotellet, drack några cider och gick sen och lade oss, ömma och slutkörda efter en lång dag.