JORDENS ALLA HÖRN OCH KANTER

- En resa som börjat med pass, pengar och piljett

45 MIL TAR 14 TIMMAR MED TÅG

Kategori: ZIMBABWE

 
 Frida: 
 
Vi kom fram redan runt två-tiden till tågstationen i Bulawayo, skulle köpa biljetter till nattåget som skulle lämna stationen halv åtta samma kväll. Ja det var lättare sagt en gjort, personalen hade stängt biljettkassanoch öpnnade först två timmar senare. "You can sit here and wait" fick vi höra. Jaså, vänta tänkte vi, det var ju ovanligt. Vi blev insläppta i väntrummet där Oskar bara en kort stund senare blev inlåst på toaletten som saknade handtag. Detta löste sig faktiskt snabbt och enkelt dock. Vi fick våra biljetter och gick sedan en sväng, fördriva tiden som var kvar. Vi stannade till vid en man som grillade kycklinghuvuden. KYCKLINGHUVUDEN MED NÄBB OCH ALLT! Oskar smakade ett, men tappade det innan han hann äta näbben och hela härligheten. Vi gick vidare, köpte varsin majskolv, middag och tidningar. Vi steg på tåget och intog vår den här gången sovvagn. Tåget var ett gammalt 60-talståg som tyvärr inte blivito händertaget, men charmigt på sitt sätt. Vi satte oss ned på sängen och började vänta. Vänta och vänta lite till. Tåget lämnade stationen i tid, fem minuters försening vilket är samma sak som "i tid". Sträckan den här gången var 45 mil, vilket skulle ta 12 timmar... 
 
Här nere tar allt lång tid, buss är det som går snabbast. Tåg går inte fortareän cirkus 50km/timme, medan bussen kör i 100 av och till. Av och till som sagt, en sträcka på cirka 40 mil tog drygt 7 timmar ned till Bulawayo. 
 
Hur som helst, tillbaka till tågresan. 
 
Oskar:
 
Tåget rullade som sagt iväg kl 19.30 och vi slog oss till ro i vår lilla kupé på ca 2 kvadratmeter. När vi skulle duka upp lite festligheter märkte vi att vårt bord inte fungerade som det skulle. Vi fick då den brillianta idén att smyga in i grannkupèn (som ännu stod tom) med en skruvmejsel och införskaffa den saknade komponenten. Voila! En kvart senare hade vi ett fungerande bord. 
 
Det tog inte lång tid dock innan Frida slocknade i den lilla sängen. Jag satt vaken ensam med en öl och klottrade lite i mitt anteckningsblock. Utanför flimrade landskapet förbi under den stjärnspäckade Afrianska himmeln. Situationen var helmysig där vi tuffade fram i 50 knyck. 
 
På morgonen efter bestämde jag mig för att gå upp och filma lite. Alla dörrar på tåget gick att öpnna och med hjälp av ett handtag kunde man hålla fast sig och luta sig ut över tågrälsen med vinden piskande ansiktet. Precis som man ser på sånna där gamla filmer ni vet. Jag stod och blickade ut över landskapet när jag plötsligt fick syn på en elefant! Efter elefanten gick en man med en liten piska. Tåget hade precis stannat så jag hoppade ner på marken och gick fram till mannen. Han sa att jag fick klappa om jag ville. Självklart ville jag det! Det kändes som att klappa ett träd ungefär. Jag stod kvar ett tag och förundrades över hur fina dom är innan jag fick bråttom tillbaka till mitt tåg. Ett par hundra meter bort kom ett mötande tåg och jag joggade så fort flip-flopsen tillät och hoppade in i vår vagn. 
 
Nu sitter vi på ett backpackers vid Viktoriafallen och planerar de kommande dagarna. Bilder från tåget kommer när internet fungerar bättre!

KOMMENTARER:

  • Anders Q säger:
    2015-05-27 | 09:31:43

    Åka tåg är grejer det, då får man med sig resan på ett behagligt viss ( för det mesta) har man dessutom Fridas sov-gen så är man framme på kick, sköt om er.

  • Håkan Qvick säger:
    2015-05-27 | 13:22:19

    Mycke spännande o för oss gamlingar skrämmande . Kram från Farfar och Maria

Kommentera inlägget här: