JORDENS ALLA HÖRN OCH KANTER

Igår var en sådan där buss-dag igen. Denna gång skulle vi frpn Livingstone till Lusaka för att sedan flyga till Dar es Salaam. Vi klev på en liten minibuss vid tio-tiden igår och bevittnade denna buss fyllas med människor och väskor. Något vi reflekterat över är afrikaner och deras baggagevanor. ALLA har minst en filt med sig, och då pratar vi inte om någon liten nätt fleecefilt, nej nej. Hör pratar vi stora massiva filtar som packas ihop till storleken av ett viktduntäcke ungefär. Filtar i påsar, om inte madrasser (förvånasvärt många reser med madrasser), och sedan en take away-låda med kyckling i. Såklart. Vad trodde ni? 

Bussen lämnade stationen, försent som vanligt. När vi lämnade stationen satt jag och Oskar på rad nummer två, och efter några timmar har vi flyttat längst bak i bussen. En stund senare sitter vi på rad tre och fyra och fem minuter senare sitter Oskar i mitt knä. En kvart senare sitter vi båda på rad fyra, men på andra stolar. Ja, vi flyttade runt. Hela tiden. Det var så varmt, ni anar inte. Pressa in 24 pers i en liten minibuss, utan aircon, i 30-gradig värme, en solig dag. Addera att ingen öppnar fönstret, eftersom perukerna blir ofriserade då. Kan ni nu se de stackars två svenskarna mitt i röran, som försöker på luft och finna de små vindpustar som smiter in av och till. Inte konstigt att vi hoppade runt. 

Vi kom till slut fram till Lusaka, sen eftermiddag, helt förstörda. Hoppade in i en taxi som tog oss till Lusaka backpackers, lämnade väskorna och knatade iväg mot ett köpcentra för att ta ut pengar. Vi var tillbaka runt sju, värmde en påse soppa och somnade sedan bums. Klockan rignde sex imorse, sju stod vi redo vid grinden för att ta oss till flygplatsen. Resan dit skulle ta drygt 40 minuter enligt chaffören, och en dryg timme enligt en annan. Vad skulle vi tro? Jo, vi tänkte att hellre tidiga än sena, sju blir en bra tid att åka. Ja jo, 40 minuters prommenad kanske. 07.20 var vi framme, stod vid disken för att checka in väskorna. Så, nu sitter vi här på varsin mörkblå galonstol, och väntar. Vi har ingen aning om vart vi ska, det finns inga skyltar eller skärmar och ingen att fråga. Men väntar gör vi. Det har vi blivit oerhört duktiga på...